be great

Det svåraste av allt, tycker jag. Helgen. Kan man inte hoppa över den och bara ha veckodagar, fast man slipper jobba två veckodagar...? Lunchen på jobbet går bra, man tänker inte lika mycket på att alla andra ÄTER MAT, men det gör man hemma. När Micke lagar mat till sig och sätter sig vid matbordet för att äta vill jag ibland bara gråta. Men jag vet, det är löjligt att maten ska vara en så stor del av det sociala umgänget. Micke och jag kan ju såklart sitta och prata ändå vid matbodet som vi brukar göra. Men jag äter inget. Eller så sitter jag där med min shake. Ni får tycka att jag är galen om ni vill, men det blir inte samma sak.
Och när jag tänker på att jag nu har hållt på med detta i 1½ vecka snart - och att det är ca 8 veckor kvar - då börjar jag fundera på om jag verkligen kommer att palla detta.
Jag säger mig själv att det blir bättre och bättre ju längre tiden går. Och jag kan bara säga såhär:
Jag HOPPAS det.