Dagen med stort D
7 år har gått sedan vi "blev tillsammans". 2 år har gått sedan vi förlovade oss. Tänk vad tiden går, det är helt otroligt!
För två år sedan befann vi oss i den underbara staden Paris! Vi åkte dit på en långweekend, torsdag-söndag. Vi hann med så mycket under de dagarna, utan att det kändes stressat på något sätt.
Vi besökte Eiffeltornet, Notre Dame, Triumphbågen, Sacre Ceur, Louvren, gick långt länge floden Seine och strosade runt på Chapms Elyssées, gick förbi Moulin Rouge och besökte en ovanlig kyrkogård i närheten. Man har så många minnen från dessa härliga dagar. Endel stora och endel små.
Som hur varmt det var när vi gick från busstationen till hotellet i våra vinterkläder när det var ca 15 grader varmt (gick ca 4 km), hur jag - Snubbel-Fia - snubblade på första trappsteget när vi skulle gå upp i Notre Dame, hur jag ångrade mig och INTE ställde mig i kön för att få nattvarden och en välsignelse inne i Notre Dame, hur jag självsäkert guidade oss genom Latinokvarteren under första (eller andra) kvällen och ledde oss totalt fel efter att ha gått där tidigare under samma dag, hur jag skänkte ca 3 euro till en man som gick på kyrkogården vid Moulin Rouge som hjälpte de herrelösa katterna, hur en kvinna försökte lura oss att hon "hittat" en ring i ett snöre på en gångbro över Seine och försökte sälja den till oss, hur jag förvånat traskade in på Louvren med Micke vid min sida tan att ha tvingats stå i en 500 meter lång kö (som det nästan var när mamma, pappa, Magnus och jag var där sist), hur jag FRÖS under kvällen vi förlovade oss när vi stod uppe i Eiffeltornet, hur vi försökte hitta en restaurang sent på förlovningskvällen och hur påverkade vi blev av vinet på restaurangen vi hittade efter att hastigt ha fått hälla det i oss när de stängde. Vi kom sedan till hotellrummet där champagne och jordgubbar väntade. Och hur vi fick stressa till flygbussen när vi skulle hem.
Vi kunde inte slita oss utan ville stanna så länge som möjligt. Hoppas verkligen att vi kommer tillbaka en dag. Det MÅSTE vi helt enkelt.
Har givetvis många, många fler minnen, men dessa är de som slår mig utan att jag behöver tänka "för mycket".
Ja herre gud, när man tänker tillbaka på det, vilken tid det var. Och det bästa av allt - jag älskar Micke lika mycket nu som då. Han finns där för mig, stöttar mig och älskar mig.
Och som sagt - imorgon är dagen med stort D :)
Älskar er alla!
För två år sedan befann vi oss i den underbara staden Paris! Vi åkte dit på en långweekend, torsdag-söndag. Vi hann med så mycket under de dagarna, utan att det kändes stressat på något sätt.
Vi besökte Eiffeltornet, Notre Dame, Triumphbågen, Sacre Ceur, Louvren, gick långt länge floden Seine och strosade runt på Chapms Elyssées, gick förbi Moulin Rouge och besökte en ovanlig kyrkogård i närheten. Man har så många minnen från dessa härliga dagar. Endel stora och endel små.
Som hur varmt det var när vi gick från busstationen till hotellet i våra vinterkläder när det var ca 15 grader varmt (gick ca 4 km), hur jag - Snubbel-Fia - snubblade på första trappsteget när vi skulle gå upp i Notre Dame, hur jag ångrade mig och INTE ställde mig i kön för att få nattvarden och en välsignelse inne i Notre Dame, hur jag självsäkert guidade oss genom Latinokvarteren under första (eller andra) kvällen och ledde oss totalt fel efter att ha gått där tidigare under samma dag, hur jag skänkte ca 3 euro till en man som gick på kyrkogården vid Moulin Rouge som hjälpte de herrelösa katterna, hur en kvinna försökte lura oss att hon "hittat" en ring i ett snöre på en gångbro över Seine och försökte sälja den till oss, hur jag förvånat traskade in på Louvren med Micke vid min sida tan att ha tvingats stå i en 500 meter lång kö (som det nästan var när mamma, pappa, Magnus och jag var där sist), hur jag FRÖS under kvällen vi förlovade oss när vi stod uppe i Eiffeltornet, hur vi försökte hitta en restaurang sent på förlovningskvällen och hur påverkade vi blev av vinet på restaurangen vi hittade efter att hastigt ha fått hälla det i oss när de stängde. Vi kom sedan till hotellrummet där champagne och jordgubbar väntade. Och hur vi fick stressa till flygbussen när vi skulle hem.
Vi kunde inte slita oss utan ville stanna så länge som möjligt. Hoppas verkligen att vi kommer tillbaka en dag. Det MÅSTE vi helt enkelt.
Har givetvis många, många fler minnen, men dessa är de som slår mig utan att jag behöver tänka "för mycket".
Ja herre gud, när man tänker tillbaka på det, vilken tid det var. Och det bästa av allt - jag älskar Micke lika mycket nu som då. Han finns där för mig, stöttar mig och älskar mig.
Och som sagt - imorgon är dagen med stort D :)
Älskar er alla!
När kommer våren??
Det är helt otroligt! Det är minusgrader, snön ligger kvar och det är en sjuhelsikes SNÅLBLÅST ute!!! Brrrrrrrr. Vi har ändå gått in i mars månad, jag hade hoppats på att det skulle bli lite varmare nu. Men nähä.
Att jag såg snödroppar och krokus förra helgen verkar inte spela så stor roll längre...
Men fåglarna de kvittrar så tappert varje morgon när man kliver utanför dörren. Det är i alla fall underbart att höra. Och man kan gå på ASFALT och man kan se GRÄS på sina ställen. Då finns det åtminstone hopp :-)
Att jag såg snödroppar och krokus förra helgen verkar inte spela så stor roll längre...
Men fåglarna de kvittrar så tappert varje morgon när man kliver utanför dörren. Det är i alla fall underbart att höra. Och man kan gå på ASFALT och man kan se GRÄS på sina ställen. Då finns det åtminstone hopp :-)
